Det går... men det gör ont.

 

 

 

Tack alla Ni som mejlat, Sms:at, ringt, kramat mig, kommit med blommor och Ni som skrivit på bloggen och uttryckt att även Ni är ledsna och chockade över det som hänt.

Jag förstod inte förrän nu hur mycket vår Snygging påverkat och berört. Så många som med rysande förtjusning inte kunde se sig mätt på honom... Stor, ståtlig, välmusklad, vacker och så innerligt snäll...

 

Vårt liv går vidare även om en kär familjemedlem inte finns med oss längre. Känns lite... konstigt... att inte ha hans långa nos (31 cm från hjässa till nosspets) snuffandes lite försiktigt när kylskåpet öppnas... Konstigt att inte han någon som HELA TIDEN PRATAR högt... och som jag i början var lite irriterad över...tills jag förstod att han pratar... det är inte missnöjt pip... han pratar.

Konstigt att inte ha en vacker dobermannpojke som pysslar om mig när jag mår risigt. Och som min pappa sa... vem ska nu gå bakom mig när jag plockar sten till kajen vid Paradiset. För det gjorde han... gick bakom och kontrollerade varje sten vi tog upp. Ju tyngre sten desto mer frustade han bakom.



 

 

 

Bönan... saknar också sin vän... De har känt varandra sedan samma dag hon kom till Sverige från Ukraina och de var runt halvåret gamla.

Bönan som är en matglad flicka... vägrade äta i onsdags. Jag förstod inte varför... tills hon gick och ställde sig där Snyggingens matskål brukade stå... Först när jag ställde hennes mat där... PRECIS där... åt hon. Hon ser till att fylla en saknads familjemedlems plats... men varje gång hon vaknar...går hon runt och kikar om han kommit hem och hon missat det. Hon snuffar på hans ställen... där han brukade ligga.

Vi försöker fylla våra liv med roligheter, men vi blir hela tiden påminda om något vi innerligt saknar. Han tog en stor plats i våra liv och hjärtan och att springa efter trasig vägpinne på baksidan av vårt hus... det älskade han... och så även Bönan.

Nu får Bönan springa utan sin Snygging.

Idag... packade vi bilen och styrde mot Paradiset. Vi har inte kunnat åka dit på 14 dagar då vädret inte tillåtit att fara över sjön.

 

När vi hoppar (läs att jag kravlade) ur båten... brukade Snyggingen och Bönan platsas på bryggan och på kommando få släppa loss... och det gick i 120 knyck... fyra varv runt huset.

Idag... satte sig Bönan på bryggan och väntade på släppalosskommandot... men...var var hennes Snygging... hennes springkompis. Hon lommade ett varv runt huset och sedan ställde hon sig och blängde på oss... Var är han?

 

 

 

Idag kunde vi se och höra fiskgjusen i stort sett hela dagen. Den har retat både tärna och mås och Paradisets kråka. Fast... störst vinner.

 

Äntligen har fönsterfoderna i rummet kommit på plats och första fönstret är grundmålat. Det artar sig. 

Nu fortsätter lördagen... utan en pratande Snygging liggande på rygg nedanför min fåtölj. Det går... men det gör ont.

Må gott

När döden drabbar...

 

 

Det ofattbara har hänt och vi är fortfarande i chock.

 

I måndags när jag kom hem på lunchen för att rasta vovvar hade jag två glada vovvar... dock lite trötta av värmen men glada som mötte mig.

I måndags när vi kom hem från jobbet ville inte Snyggingen gå ur sin bädd. Han låg och rörde lite på svansen för att visa att han ändå var glad.

På kvällen tempade vi honom och han hade hög feber och var aningen stel i ryggen... Han fick en dusch för att svalka... men ville bara lägga sig.

 

På tisdagmorgon när vi vaknade ville han inte gå upp... och T som hade helvetestango i huvudet av migrän stannade hemma från jobbet.

Jag ringde veterinären och som jag beskrev Snyggingens tillstånd... trodde vi det kunde vara borrelia och fick en akuttid kl. 16.30... men om vovven blev sämre skulle vi snabbt som attan åka in tidigare.

SnyggÅkes temp hade gått ner under dagen men han var fortfarande låg och vi valde att åka in.

 

 

 

 

 

Vi fick träffa en fantastisk veterinär som själv haft dobermann och som kunde rasen. Han tyckte SnyggÅke var i suveränt skick... välmusklad, bra kondition, blank i pälsen och en härlig personlighet.

 



Det togs röntgen på ryggen, då Snyggingen var stel och smärtade... och blodprovet och efter ett tag fick vi komma in på rummet och kika på röntgenplåtarna.

Åke hade pålagringar och fyra kotor hade vuxit ihop...och alla andra kotor höll på att växa ihop med rakbladsvassa kanter... Jag frågade om det gick att ge smärtstillande... "Jodå...det går men han klarar inte det för pålagringarn är inte det värsta" svarade veterinären. "Hans lever har skyhöga värden och håller på att ge upp".

Vi blev alldeles kalla i våra själar och T frågade "varför"?

"Antingen har han en tumör eller en ful infektion som kan jämställas med hepatit". Inget av det är ärftligt utan olyckligt.

En tumör i levern går inte att fixa... infektionen i den grad skulle ta minst... MINST sex månader att få ordning på och han skulle ha fruktansvärda smärtor i ryggen då hans lever inte orkar med smärtstillande...

 

Vi fick ett andra utlåtande av chefsveterinär Leif, som inte är den som släpper hoppet om livet i första stund utan kämpar in i det sista... och han sa samma sak...

Vi frågade veterinärerna "OM det var Er hund... vad skulle Du göra"?

"Du vet svaret"....

T och jag tittade på varandra och tårarna rann... på 20 minuter hade vi bestämt oss... Att ha ett djur kräver ett oerhört ansvar... ansvar att aldrig låta det lida...

 



 

 

 

  

 

Den 14 augusti skulle han fylla 7 år...

 

Tisdagen den 27 maj 2014 kl. 18.00 somnade Åke - Sutherland´s for your pleasure - Snyggingen - in.

 

Han somnade vacker, välmusklad, högblank, med nyklippta klor, mätt och omgiven av kärlek i min famn... Han somnade värdigt och utan smärta... saknade och aldrig glömd.

 

 

 

 

 



Väntar på sol

 

 

 

Igår lovade väderleken regn - åska - hagel -  från tidig förmiddag... och vi väntade... och väntade... Vi stannade hemma från Paradiset då det är rent otäckt att vara där när Tor med hammaren far över himlavalvet... Vi väntade ännu mer och när klockan var 16 sa T... - Nu tänder vi grillen.

Jojo... sagt och gjort. Den tändes, vovvarna rastades av... och när de låg i sina bäddar och sov var glöden perfekt... Kycklingspetten åkte på tillsammans med potatisknyten. Två minuter senare... fick T plocka fram paraplyet... och efter ytterligare två minuter var det bara att slänga in maten i ugnen i köket och stänga alla fönster för då brakade det loss med all styrka.

 

 

 

Att sitta ute och äta var inte att tänka på... ej heller på altanen då ljudnivån från haglet var bedövande. På kvällen behövde vi inte vattna rabatterna.  

 

Idag lovades det kanonväder... Kan tillägga att det har ännu inte kommit så morsdag firades hemma och inte som vi först tänkt  - i Paradiset. Fika med föräldrarna och middag med sonen och F. Det blev bra det också.

Nu ligger vovvarna och sover. Bönan har krupit in i sin "utställningsbur" och jag hör hur det snusar där inne. Snyggingen har "flankat" på mattan i hallen och där är "snusningarna" aningen högre... Snarkas kallas det visst för.
T har börjat måla huset med vit linoljefärg och jag ska ställa mig och stryka undan lite tvätt.

Må gott

Så får det bli idag

 

 

 

 

Solen skiner som en tok... himlen är märkligt blå-grå-disig och luftfuktigheten är hög... huvudet spränger och kroppen värker. Vi hade tänkt åka till Paradiset idag, men väderleken gör att vi inte vågar då det väntas ett redigt åskoväder... därav att min kropp lever rövare och gör att Alvedon står högt på "måste-ha-listan" för att orka. Jajamän... så får det bli idag.

T, som inte lackar ur för ändrade planer, tog tag i avloppen som ett tag signalerat att det är ganska tjockt i rören. Nu rensas det och det med hög aktivitet.

 

Vovvarna och TantKarin orkar inte annat än att röra sig mellan skuggan och fläktarna till gassande sol på altanen. Bönans stora uppgift är att stå ut så länge som möjligt i solen och det gör hon bra... riktigt bra.

Snyggingen sover med munkorg... han har oerhört svårt att låta bli ett sår på benet... ett sår efter något litet kryp som högg käkarna i honom och efter det har han slickat till blodvite. Så... munkorg på... Snygging sur och somnar. Jorå... så får det bli för honom idag.

 

 

 

Nu väntar en liten förmiddagslur och förhoppningsvis kan sömnen göra att värken släpper. Om inte annat är jag piggare. Bättre att vara pigg och ha ont än trött och ont.

Må gott... Jisses vad ett åskoväder är välkommet nu.

Sko-glad i kroppen

 

 

 

Så var det de där med skor... Enligt mig kan en kvinna äga HUR många par skor som helst utan att någon ska ifrågasätta mängden - sorten - färgen - utrymmet de tar eller kostnaden för inköpen. T är i detta fall... och som alltid en oerhört förstående och lyhörd man, så även igår.

Igår... hittade jag sommarskorna med stort S och var bara "tvungen" att köpa. Jamen... i sådana fall går det INTE att bara gå förbi. Nowäj att det går.

De är chockfärgad och i skinn... mjuka och sköna och idag har jag gått i dem HELA dagen på jobbet utan att det gjort det minsta ont eller klämt. Jag har fått många glada kommentarer och hela jag har varit sko-glad.



 

 

 

 

Nu ska jag fortsätta fredagen med att njuta av mina nya skor...

Må gott

En vanlig tisdag...

 

 

Snart har halva arbetsveckan gått... typ i morgon och jag har inte hunnit det jag ska på den tiden. Dagarna rusar iväg och det gäller att packa in så mycket som möjligt i vakentiden.

 

När jag kommer hem på lunchen måste jag dra Snyggingen och Bönan ur deras bäddar. De är fortfarande supertrötta efter Paradishelgen... misstänker att det kommer sitta i någon dag till. Jobbigt att vara vovve juh.

 

Nu är alla pelargonier omplanterade och utställda... förutom sticklingarna som står på altanen. Tomatplantorna... de fem vi köpt... vårdas ömt och två väntar på större kruka. T är i skrivandets stund iväg och köper jord. Hade inte så det räckte.

 

 

 

Nu... ska jag sätta mig och gosa med vovvarna och spela lite Wordfeud. Det är jag värd.

Må gott

Med hjärtat fyllt av glädje

 

 

 

 

Idag har jag varit hel... Sonen och hans F blev med till Paradiset och där tog de över bryggan och mitt hjärta svämmade över av lycka. Jorå... så är det när man har en son som har ett eget liv med egna måsten... men idag, släppte han det och packade in sig med F och blev med och tog över bryggan.

Snyggingen och Bönan var överlyckliga... mer kärlek... mer bus... mer ALLT...

 

 



 

 

Nu är sonen och hans F hemma hos sig med sina måsten... Jag hoppas de blir med snart igen.

Må gott