Igår var jag och föreläste i en liten stad ca 10 mil från oss. Detta för jobbets räkning och jag lovar... det var den svåraste föreläsning jag någonsin hållit. Svår på så vis att det var för ett gäng föräldrar med barn i åldrarna 5 - 20 år som har en (eller fler) funktionsnedsättningar. Ibland kändes det som om jag gick på glas... jag pratar ju om det käraste de har... Jag tror jag klarade det bra för det var flera vågade sig fram efteråt och hade frågor och funderingar. Jag blev även medbjuden på fika innan de skulle få ta del av nästa föreläsning och vid bordet blev det mängder av skratt... och även någon tår.
Efteråt... sätta mig i "mexicanaren" och åka de där 10 milen hem... Jag var "klappslut" när jag parkerade bilen på gården... emotionellt fylld men ändå tom och när klockan var runt nio orkade jag inte mer. Då tog jag kvällen och i morse vaknade jag av denna lilla kärleksbomb vid min sida av sängen. Lätt att vakna med ett leende då.
Idag har vi tagit det lugnt. Har varit i butik och köpt två ormbunkar och ytterkrukor... NU förstår jag inte riktigt vad som hände.
När jag flyttade hemifrån hade jag två stora ormbunkar i min första lägenhet. De växte sig så stora att de höll på att ta över hela rummet... Idag fick jag ett återfall och har jag införskaffat två små rackare som jag planterade om på bumsen när vi kom hem... Trodde jag var klar med sådana växter, men det är jag uppenbarligen inte.
Den ena parkerade jag i storarummet och den andra i matsalen. Det blir nog bra det här.
Nu står maten i ugnen, Bill är hemma hos sonen och F och Savannah har sprungit ca 1 mil bredvid cykel och ligger nu nyduschad djupt i nere i bädden med fleecetäcket över sig. Jag hör hur hon mumlar och suckar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kul att Du har lust att skriva några ord...